Något jag funderat på sedan vi kom hit till Nya Zeeland är alla kontraster man möter, människorna, kulturen, husen, naturen, ja allt! I skogen växer enorma ormbunkar och så ”vanliga” ekar, Maorikulturen och de engelska influenserna, man möter människor klädda i badtofflor, korta shorts och linne samtidigt som någon med täckjacka mössa och halsduk (eller med dunjacka och badtofflor…), bredvid ett ultramodernt höghus står ett gammalt hus närmast likt en katolsk kyrka med mosaikfönster och allt. Det är häftigt att allt samsas så bra!

När vi efter en frukost på hotellrummet packat in oss i bilen och kört iväg måste jag säga att det känns bättre att sitta bredvid idag än igår. Börjar nog sätta sig lite det där med att åka på fel sida av vägen!

Hobbiton, vi har varit där.

Idag åkte vi till The Hobbiton för att känna för en stund hur det är att vara Hob. Vilka fantastiska mästerverk de små hobbithusen är! Bilbo Baggers hus låg längst upp i en kulle med en stor ek ovanpå. Eken är konstgjord med massor av löv och allt eftersom den ständigt skulle vara grön. Bara eken kostade 1 miljon dollar att göra så nog kan man förstå att det är en ganska påkostad produktion, Trilogin om Härskarringen! De löv som blåst ner från eken var ok att ta med som minne och nog hamnade ett i fickan allt. En härlig guide som berättade massor av små anekdoter om inspelningen av filmen gjorde resan till The Hobbiton kanon!

På toppen bor Bilbo. Eken ovanför är en konstgjord historia som gick loss på en miljon dollar.

Efter Hobbiton bestämde vi oss för att ta en tur söderut från Rotorua och hamnade då på Waiotapu Thermal Wonderland. Waiotapu är ett område med mycket geotermisk aktivitet, det pyser och bubblar vart man än går. Vi följde den utstakade stigen runt och fick då bland annat se svavelosande små sjöar, kokande råolja, vattenfall i grönt och vitt, en stor knallgrön kratersjö som uppstod efter ett vulkanutbrott för 700 år sedan. Ännu en spännande och färgrik naturupplevelse!

Wai-O-Tapu Wonderland.

Efter denna dag full av intryck köpte vi med oss var sin pan pizza från Pizza Hut och åt på rummet.

Idag var det dags att fortsätta färden söderut. Innan vi lämnade Rotorua gick vi dock en kort prommis för att leta burk och kika på marknaden som hölls idag. Marknaden var på många sätt lik en svensk marknad. Samma typ av tröjor och krims-krams som man återfinner på vilken marknad som helst hemma. Möjligen såg man fler bord med vad som mest liknade loppmarknader i miniformat. För övrigt var det mesta sig likt som sagt var.

Efter det var det dags att fara vidare. Vi hade en relativt kort resa idag varför det fanns gott om tid att stanna till längst vägen. Vårt första stopp gjorde vi i Taupo, ett samhälle vid den norra stranden av Lake Taupo. Utsikten över sjön var inte fel och bergen tornade upp från alla håll. Lite känsla av det vi varit beredda på att se på Nya Zeeland började smyga sig på allt mer.

Utsikt från strandpromenaden i Taupo. Gillar pictogrammen i det här landet.

Vi for vidare söderut och stannade till vid en rastplats för att käka lite lunch. Utsikten härifrån är svår att förmedla på kort men det var en av de bästa utsikter vi ätit lunch i hittills. Kanske blir det fler och ännu bättre inom kort.

En skaplig utsikt att käka lunch i.

Färden gick sedan vidare söder och uppåt in i Tongariro national park. Vi stannade till och gick på burkjakt. Skogen såg rätt mycket ut som hemma fast en del träd var rätt mycket större kan man säga. Att få en blick av naturen här var en sannerligen en intressant upplevelse. När vi fortsatte med bilen efter promenaden kunde man t.ex. se att det kom rök ur en av de snötäckta vulkanerna och sånt ser man ju inte så ofta hemma precis.

Riktigt så stora talliknande träd har vi nog inte hemma.

Väl framme vid hotellet, som enligt GPS:en ligger på drygt 1100 meters höjd kunde vi konstatera att vi återigen fått ett hörnrum med rätt fin utsikt över området och alla omgivande bergsmassiv. Nya Zeeland har hittills visat upp enbart trevliga sidor måste man ändå säga.

Utsikten från fönstret i rummet dög.

När vi vaknade i morse trodde jag att vi skulle kunna ligga kvar i sängen och njuta av de snöklädda bergen. Ack, vad jag bedrog mig! Regnet fullkomligt öste ner och dimman låg så tät att man knappt såg bilen på parkeringen utanför fönstret. Nåja, idag är en resdag.

Igår åt vi middag på en enklare restaurang nedanför hotellet, på hotellrestaurangen krävdes fina skor och snygga kläder. Precis som alla Jaguarägare (på parkeringen vid hotellet räknade vi till 11 jaguarbilar!) med respektive hade, vi däremot kände oss inte riktigt hemma just där. Efter middagen spelade vi en omgång biljard, det kändes att det var länge sedan. Spelet höll på en god stund innan alla bollar hamnat där de skulle.

Idag for vidare söderut mot Wellington. Resan gick på ordentligt kringelikrokiga vägar, uppför höga berg och nerför på andra sidan. Hur korna och fåren kan beta på de branta bergssidorna är märkligt och beundransvärt.

Ständigt detta landskap. Branta kullar med betande boskap.

Vi stannade till och åt lunch på McDonalds i Bulls. Man kunde få sig en lammburgare om man ville men vi höll oss till Big Mac.

På jakt efter en riktigt gammal burk. Var kan den vara?.

Ett mål för dagen var att besöka den cacheburk som blev utlagd först utanför USA:s gränser, Geocache by Kevin, GC46, utlagd i maj 2000, då geocachandet fortfarande var i sin linda kan man säga. Den är idag den femte ännu äldsta aktiva geocache om man få tro olika listor (fjärde om man bortser från virtuella). Vi lyckades hitta burken och logga den efter nån kilometers promenad i Wainuiomata naturreservat. I Wainuiomata var det alldeles tyst, trots att Wellington ligger alldeles nära. Det enda som hördes var alla fåglar som fått vårfnatt och forsen som brusade.  Mäktigt! Naturen fortsätter imponera, de jättelika ormbunkarna med sina krullar i ändarna och Tui-fågeln med alla sina läten är mina favoriter än så länge.

Ormbunkarna, som växer likt träd, är ett minne att ta med sig.

Vi vaknade tidigt i morse och fick se att vi skulle bli bjudna på en riktigt fin vårdag idag. Helt klarblå himmel. Lite kontraster mot i går, vilket innebär att Nya Zeeland fortsätter att vara ett kontrasternas land för oss.

Vi käkade frukost och var sen klara för dagens äventyr. Tanken var att först kolla in färjeterminalen inför i morgon och sen bege sig ut på en promenad i stan. Vi började alltså med att motionera bilen en sväng. Vägarna var osedvanligt tomma för att vara en måndagsmorgon, men något svagt i bakhuvudet låg ett minne om att det kanske var en ledig dag idag. Och nyss kollade vi upp att det faktiskt var så. Nya Zeeland firar Labour day den fjärde måndagen i oktober.

När vi rekat vägen och sett till att allt var ok tankades den och parkerades igen. Kändes bra att ha allt klart inför skuttet över sundet imorgon bitti.

Vyn från hamnen över stadsvyn.

Vädret var strålande och vi började gå efter kajen. Vatten känns som en viktig del av Wellington och staden visade upp sin bästa härifrån tyckte vi. Vi njöt av vädret och tyckte det var helt ok med semester.

Jodå, det fanns burkar här med.

En av de mål vi hade i dag var Nya Zeelands nationalmuseum, Te Papa Tongarewa. Det är ett av världens största nationalmuseum och kändes lockande nog. Vi spenderade ett antal timmar i detta fina museum och alla dess olika utställningar. Det var ett modernt och levande museum som lockade till nyfikenhet och varvade fakta med saker att göra, framför allt för barn.

Te Papa Tongarewa. Här spenderade vi några trevliga timmar.

Nöjda och glada gick vi ut i eftermiddagen som nu bjöd på mindre vårlikt väder. Otroligt vad bortavaron av solen kan göra så här års. Men inte stoppade det oss. Vi vandrade vidare, intog en enkel lunch och följde den väg guideboken föreslagit. Sent på eftermiddagen var vi åter framme vid hotellet. En alltigenom trevlig dag som nu i princip avslutar vår vistelse på Nordön. I morgon går resan vidare söderut mot nya äventyr.

Civic square. På höger sida syns stadsbiblioteket.

Frukost i vänthallen

I morse var vi uppe med tuppen! Vi skulle med färjan över till sydön nämligen. Upp, packa det sista och iväg, frukost åt vi i vänthallen efter incheckning på Interislander. På nordön lämnade vi vår fina hyrbil . Det kostar 5-600 NZD bara att ta över bilen med färjan så det brukliga är att lämna bilen vid färjeterminalen på nordön och hämta en ny i Picton på sydön.

Sträckan nord- sydön sägs vara en av de vackraste på jorden och vi kan hålla med. I det fantastiska vädret gjorde sig berg och dalar fantastiska mot det gröna vattnet. Resan tog ungefär 3,5 timmar, dvs lagom länge för att klå Lasse i MIG (hehehe), lyssna en stund på när Stefan Sauk läser om Carl Mörk, dricka en kaffe och fota berg.

Inloppet till sydön och Picton

Väl framme i Picton fick vi vår nya hyrbil. Eller, är det ett monster… Något hade blivit fel och den bil vi skulle ha skulle visst säljas. Istället fick vi fick en Holden Sedan, modell större. Monstret får knappt plats i en vanlig parkeringsruta!  Nåja, väskorna gick in lätt i bagageutrymmet och det hade väl lätt fått plats ett par till lika stora…

Ibland kan man undra hur Garmin (GPS:en) tänker, den valde inte riktigt den snabbaste, rakaste och säkraste vägen till Nelson där vi skulle stanna över natten… Har jag tidigare skrivit om kringelikrokiga, smala vägar som gått över berg och ner i dalar så tar den här vägen priset! På många vägar får man köra 100 km/timme men som tur är varnas det i de kurviga avsnitten och skyltar talar om lämplig hastighet. På ett ställe högt upp i bergen hade en bil åkt över kanten och stod i 30 graders lutning utanför vägen, hade nån öppnat dörren på nersidan hade den åkt ur och ramlat nerför det busk- och trädklädda berget. Tack och lov verkade ingen skadad.  Tack vare Garmin fick vi i alla fall se många trevliga vyer vi missat om vi åkt den större, betydligt rakare vägen.

Vårt Hotell, Mysigt med egen altan. Bilen till höger är den vi ska ta oss runt med resten av tiden.

När vi så äntligen kom fram till Nelson visade det sig att vårt hotell låg nästan en mil utanför själva staden. Ett kanonmysigt hotell med låga hus i rött tegel, som en egen liten by. Här blommar syrener, liljor och rosor. Våren när den är som bäst med andra ord! Vi checkade in och tog sen en cachingrunda i närområdet innan dagen kändes färdig. Ännu en dag full med nya fascinerande intryck!

Härligt med vår.

Idag vaknade vi till hällande ösregn. Vi ska, om vädret tillåter, åka helikopter till Fox Glacier och sedan vandra på glaciären ett par timmar innan färden går åter mot lägre marker. Men idag ser det tveksamt ut.  Efter en rejäl frukost med vita bönor i tomatsås, hashbrown, bacon och äggröra checkade vi ut och gick förväntansfulla till de som anordnar Heli-haiken. Som väntat, men ändå med besvikelse hör vi att helikopterturen är inställd på grund av väderförhållandena. Efter en del funderande och tittande i guideboken om vad vi skulle kunna göra istället på vägen till Wanaka (där vi ska sova i natt), vilket var en ganska tom yta i boken, beslutar vi oss för att boka om till en senare tur och hoppas på att vädret blir bättre. Det kan slå om fort här.

Här varnar man gångtrafikanterna för cyklister.

De tre timmarna vi fick extra i Fox Glacier tillbringade vi med att leta burkar och ta en promenad (i kombination) genom skogen till en liten sjö.

Ljuset i glaciärens grottor var riktigt häftigt

När vi kommer tillbaka väntar vi på nytt spända på att guiderna ska lyssna på vädret och bestämma om det blir någon tur eller om vi snopna ska på åka helikopter någon annan gång. Men… Yes! Vädret har bättrat sig, det är ganska soligt och inte så blåsigt längre. Vi packar in oss i bussen Charlie och åker till helikopterplattan. Där får vi först låna ett par kängor som passar till att fästa ”isspikar” under.  Helikoptern tar sex passagerare i taget upp mot glaciären. Det är härligt med helikopter eftersom man ser så bra. Under oss ser skogen och glaciären ganska puttiga ut. När vi kommer närmre inser vi att de små svarta prickarna faktiskt är människor som väntar på oss. Glaciären är stor, mycket större än den ser ut! Eftersom det är mulet idag har vi förmånen att få se isen och snön bilda klarblåa fält, hål, sprickor och grottor. Mäktigt!

Nöjda glaciärbesökare.

När vi återkommer till bilen äter vi ett par mackor och kör iväg genom ”Gate of Haast” på samma kringelikrokiga vägar med höga backar och branta nerfarter som vi börjat bli vana med. Resan tog nästan fyra timmar innan vi var framme Wanaka och checkade in på en mysig, familjär lodge trötta med mycket nöjda med dagen.

Egentligen är det svårt att se sig mätt.

Så vaknade vi upp till ännu en vacker dag. Idag väntade en av våra längre planerade bilturer på drygt 50 mil längs sydöns västkust. Vi hade planerat att ge oss iväg lite tidigare men det tycks vara svårt att göra så. Därför dröjde det till straxt innan tio innan monstret styrdes ut på vägarna igen.

Många berg här..

Garmin skötte sig hyggligt idag och skulle nog valt den lämpligaste vägen. Men vi hade ett mål för dagen och som låg närmre kusten på State Highway 6. Pannkaksklipporna i Paparoa National Park handlade det om.

Vågorna rullar in på den öde stranden, mäktigt

Vägen söderut bjöd verkligen på mäktiga vyer, smala vägar med löjligt höga hastighetsgränser, tät skog, enfiliga och smala broar, upp- och nerförsbackar som trotsade sunt förnuft och gav många minnen för livet.

Bilarna som kom upp längs vägen var som små prickar härifrån

Det fanns många stopp att välja på och vi valde det som guideboken (och GPS:en med geocacher) föreslog. En relativt omärkt parkeringsplats och en stig genom skogen som bjöd på 15 minuters naturupplevelse. Det innebär att vi skippade turistfällan med kiosker och stora skyltar den här gången.

Promenaden ner till stranden bjöd på vårljud med fågelsång av annorlunda slag. Vackert och annorlunda.

Detta mötte oss efter den korta promenaden genom regnskogen

Nere vid stranden möttes vi av en mäktig syn av mullrande vågor, vassa klippor och vattenkaskader som uppstod när havsvattnet trycktes upp genom det porösa berget likt gejsar. Vi tog oss ner på stranden och utforskade området med grottor, stenar och vattenfall innan det blev dags att ta sig tillbaks till bilen för en kortare lunch och vidare färd.

Vattenfall nere på stranden tv om bilden ovan. Någonstans i grönskan till höger påstås det ligga en geocache, vi är skeptiska.. ;).

Vägen söderut bjöd på en alltigenom minnesvärd resa med massor av intryck. Men ibland kom man ändå på sig med att tänka tankar som ”jaha, ännu en dalgång och ännu en fantastisk vy”. Men så blir det väl kanske.

Till slut var vi framme vid Fox Glacier och kunde nöjda med ännu en trevlig dag på Nya Zeeland. En bra vana kan jag tycka. Vi hoppas att det fortsätter.