Egentligen har det ju varit det ett längre tag men när slutbetalningen på flyg, hotell, bilhyra och de arrangemang vi förköpt betalades idag så blev det liksom extra verkligt. Och det är faktiskt inte mer än sju veckor kvar innan vi sitter på ett av planen som tar oss mot Auckland. Snart så!

Nu börjar det kännas nära! Resehandlingarna, typ flygbiljetter och vouchers till hotellen, låg i brevlådan igår när vi kom hem. Plötsligt blev det på något sätt verklighet, att resan verkligen ska bli av. Hittills har det känts rätt avlägset, även om det närmat sig avresedatum med stormsteg, men om två veckor vid den här tiden har den långa resan redan börjat.

Veckorna som kommer lär bestå av att skriva listor till mormor Lotta som ska vara hemma med ungdomarna. Alltså, listor på telefonnummer som kan vara bra att ha, mattips (inte helt lätt med en vegetarian i familjen om man inte är van!), schema på tider att passa och allt annat sånt som kan vara bra att veta. Börja fundera på vad som ska packas, inte helt lätt att när det är 17-18 grader varmt i Auckland på nordön och bara 3-5 grader… Och hur många ”snyggkläder” behöver man? Ja, det finns allt en del att fundera över!

Det finns ju en del annat som ska hinnas med också, dotterns rum bör bli färdigrenoverat, uppgifter till skolan inlämnade och en del möten klaras av till exempel. Men det ska väl gå bra, förmodligen är det bara resnerverna som börjar kännas av.

Idag kom så våra körkort, långt före utsatt tid. Det gjorde inget, alltid skönt att kunna bocka av saker och ting.

Egentligen lär det inte vara nödvändigt att ha internationellt körkort i Nya Zeeland, en engelsk översättning av det nationella körkortet ska räcka fint. Men vi gick efter devisen ”Better safe than sorry” och tanken på att stå på andra sidan jorden och inte få ut hyrbilen för att man sparat några hundralappar… ska vi säga…lockade inte oss så mycket. Nä vi gjorde så här istället 🙂

Avbockat!

I helgen avslutades renoveringen av dotterns båda rum och vi kunde röja och återta renoveringsplatsen och göra om den till vårt hem igen. Det betydde att det nu fanns tid att ägna sig åt resan igen. ”Redan?”, sägen ni kanske. Men fakum är att i dag plockades de första kläderna fram inför resan. De som känner oss vet att det är riktigt, riktigt tidigt. Kanske är det att det är så mycket olika kläder man känner kan behövas som åstadkom den här drastiska åtgärden men jag tror att det var att de som plockades fram behövde vaxas som gjorde det. Efter att kläderna varit ute under en heldag under en av förra vinterns absolut värsta och blötaste dagar så behövde de verkligen en omgång. Det var första gången jag gjorde det och det skulle visa sig långt enklare än jag trodde. Som vanligt ställer man sig frågan, varför inte tidigare?

Många sidor på en jacka

Nu återstår bara en rejäl storhandling så barnen och mormor har nåt att äta och en avslutande ombesiktning av bilen, sen kan vi nog ägna resan större engagemang. Men det känns ändå under den typ av kontroll vi är vana att ha. Och vi har ju redan börjat plocka fram packning ju :). Knappt fem dygn kvar ju… gott om tid.

Sådärja, packat och klart, resväskorna är klara och står i hallen och väntar. Om en halvtimme påbörjar vi den långa resan mot Nya Zeeland. Vi kommer vara framme om ungefär två dygn. Då lär vi inte vara alltför pigga och alerta! Vi har laddat upp med böcker, ljudböcker och korsord. I nödfall kan jag ju alltid ta ner datorn och roa mig med att författa lite text (till handledarutbildningen) som ska vara inlämnade straxt efter vi kommer hem igen.

Som sagt, nu kan äventyret börja!!

Nu ar vi pa Singapore flygplats och har lyckats klara av semesterns forsta misslyckade burkletning. Vi fick tips om att det skulle finnas en cache inne i transithallen pa terminal 3. Det gick ju inte att motsta, Sarskilt som vi skulle fa se en fin fjarilstradgard pa samma gang. Tyvarr var det dock morkt har sa vi missade de flesta fjarlilarna. Burken fann vi inte heller, trots lysande spoilerbild. Fast anda skont att fa stracka pa benen innan de tva aterstaende hoppen till Auckland tar vid.

Att äntligen vika ut benen på riktigt efter vad som blev runt 40 timmar på väg kändes ju inte helt fel. Igår, på eftermiddagen landade vi för sista gången på ett tag. Så här efteråt har minnena av flygplan och flygplatser mest flutit ihop till en ett enda töcken. Fast ändå… det fanns nog en viss poäng i att göra alla 17000 km på en gång. Att säga att vi var superpigga igår när vi satt och intog vår middag var nog att överdriva en smula (så fort det blev lite stilla ville ögonen bara stängas och servitrisen blev nog lite besviken på att middagen blev så kort), men det kändes ändå som vi på nåt sätt hamnat i hygglig fas med tidsskillnaden. Under själva resan befann man sig till slut mest i ett limbo, utan dag och natt vilket hjälpte till att anpassa sig helt enkelt.

Efter att avslutat resan som vi påbörjade den, i buss, kunde vi, efter ha gått de sista 150 metrarna, konstaterat att hotellet som valt ut oss hade ett helt ok läge, mitt i centrala Auckland. Vi hade antagligen lite tur och fick ett fint rum på trettonde våningen med utsikt över en av de mer spektakulära blickpunkterna här; södra hemisfärens högsta byggnad, The Sky Tower.

The Sky Tower, tagen nedanför vårt hotell

Idag vaknade vi till en ny och spännande dag i en ny stad. Det var en rätt märklig känsla ändå. Det skulle kunna vara som vilken Europeisk stad som helst när man ser den. Allt ser ut som hemma mer eller mindre. Lite märkliga träd och växter möjligen, även om de är blandade med sånt som man förväntas hitta hemma.

Vi beslöt att börja vår prommis med ett besök på Sky Tower. En klassisk turistfälla med välordnat flyt och tydliga pilar som berättar var man ska gå, hur mycket fantastiskt man ska få se och kanske framför allt, var man ska betala någonstans. Att se Auckland uppifrån var ändå en upplevelse. Runt staden såg man de kullar som en gång i tiden var vulkaner och på den grund staden vilar. Intrycket var väl att staden är vidsträckt men att de centrala delarna med de höga husen innefattar en rätt liten yta.  Vi spanade dessutom samtidigt ut ett par platser vi skulle vilja se mer av.

Utsikten duger

Att Nya Zeeland är grogrund för en del äventyrligare aktiviteter visste vi ju i och för sig redan, men här kunde man verkligen se det på riktigt. Här har man chansen att glida ner längs uppspända vajrar, 200 meter rätt ner mot marken i 85 km i timmen. Att det var ett nöje som lockade folk var uppenbart eftersom det ständigt dök upp nya hoppare som kastade sig utför. Tyvärr såg det ut att vara fullbokat för dagen (eller hur..) så det blev hissen ner för vår del istället.

Sky diving. Vårt hotell är huset med den blå skylten. Vi bor näst högst upp till höger.

Efter att sett oss mätta på utsikten begav vi oss först ner till hamnen. Mycket båtar i farten och man kunde även se att det arbetades för fullt inför en Triathlontävling som ska hållas nästa helg.

Därefter tog vi oss upp mot universitetsområdet och parkerna.  Den första lilla park vi stötte på var Albert Park och här fick man verkligen känsla av att det var vår, till skillnad mot hemma.  Folk som hade picnic, eller bara pratade i solskenet. Vi tog oss sedan vidare på kringelkrokar ner mot Auckland Domain.

Vinterträdgården. Maria sparar i guideboken.

Detta var en vacker park där vi gick runt en stund innan vi stannade till i vinterträdgården (oj, vad mycket blommor av all de slag de fanns här) och en fika på det närliggande caféet, innan det var dags att bege sig tillbaks mot hotellet. Tillbaks genom parken valde vi en vacker promenadväg genom parken (”The lovers path”) där allt ljud från staden runt omkring nästan helt försvann.

The Lovers path

Intrycket så långt av Auckland är att den i stort påminner om vilken som helst större stad vi varit i och att vi kanske inte ännu insett hur långt borta vi egentligen är.

Burkletning då, undrar ni kanske? Jo, det blev väl ett par sådana också längs vägen…

Måste börja med gårdagens middag som intogs på en kinarestaurang som tjejen i receptionen rekommenderat. Den hette BBQKing (bara ett sånt namn på ett kinahak kändes lite udda…) och hade åtminstone 150 numrerade rätter (utan överdrift!) att välja mellan och alla var dubbelt så stora som tallriken de serverades på! Mätta blev vi och gott var det.

Idag ringde klockan vid 07.00 eftersom vi skulle ut på heldagstur ”Best of two Worlds” med ”Bush and Beach”. Under förmiddagen kördes vi på klassisk guidetur runt i Auckland. Auckland har tidigare varit uppdelat i fem stadsdelar med eget bestämmande. I november 2010 slogs de fem ihop till en storstad, trots medborgarnas uppenbara missnöje, på grund av ekonomiska skäl. Det kostar ju mindre med en administration.
Turen tog oss först runt i Auckland City och sedan vidare ut i utkanterna. En del platser hade vi redan sett igår men andra var nya, som Mission Bay till exempel. Det var där de första Maorierna landsteg för ca 1200 år sedan. Färden gick sen vidare till Davenport, en finare del av Aukland, på andra sidan den stora bron som det för övrigt både klättras på och hoppas Bungy Jump ifrån (vem som nu skulle få för sig nåt sånt…). Trots att Davenport var den finaste av stadsdelarna fick huspriserna oss inte att höja ögonbrynen, vilket kanske i och för sig säger mer om Stockholm än om Auckland. Guiden Dawn tog oss till toppen av vulkanen Mt. Victoria (Auckland ligger ju på mängder av utbrunna eller vilande vulkaner) med vidunderlig utsikt över Auckland City med omnejd.

Davenport, från Mt Victoria

Eftermiddagen gick mer i naturens tecken. Vi bytte guide till Tony, en entusiastisk man som var född i Australien men bott på Nya Zeeland i 16 år. Han tog oss norröver och upp i bergen/vulkanerna.

Dessa ormbunkar växer till 30 meter höga trädliknande växter. De spiralformade nya bladen har viktig symbolik för nytt liv i Maorikulturen och återfinns i deras bilder.

Efter 40 minuters resa med bil finns inga spår av storstad kvar, endast regnskog, hissnande vattenfall och svarta lavastränder. Vi besökte The Waitakere Rangers Regional Park och startade vid Arataki Centre. Där fanns en del maoriskulpurer och information om regnskogen och djuren på Nya Zeeland samt naturligtvis, vidunderlig utsikt!

Från Arataki visitors center, det är svårt att göra utsikten rättvisa

Under eftermiddagen hann vi med att se häftiga Koru, ormbunkar i storleken 10-15 meter, ett fantastiskt vattenfall, Pohutukawa, julgransträd (som inte är granar utan gigantiska lövträd som blommar med röda trådliknande blommor vid juletid) och fina Manuka Flowers dessutom både hörde och såg vi Tui, en fågel som lät som en orgelpipa ibland och visslade ibland, fantastiskt!

Subtropisk regnskog

Vi stannade även till och gick till en alldeles svart sandstrand. Samma strand som var med i filmen ”Pianot” om någon eventuellt av er sett den. Den svarta sanden består av små magnetiska lavakorn.

Stranden vid Karekare, nån som känner igen den?

Och så var det där med tornet, det är ju ändå 328 meter högt! Om ni tittar på bilderna kan ni se att tornet syns både från Mt. Victoria och Arataki Centre. Det skiljer flera mil mellan punkterna där bilderna är tagna. Tornet har även kommit med på många av gårdagens bilder, Sky Tower är liksom alltid i vägen… 🙂