Startade dagen i maklig takt, hur vi än gör verkar det som om vi blir klara runt tio. Tog oss en titt på den fina gamla kyrkan, som låg precis bredvid hotellet, innan vi åkte mot Stykkishólmur.

Dit ska vi!

På väg!

Vårt första stopp för dagen var Eldborg. En gammal vulkankrater som haft utbrott ett par gånger straxt efter Kristi födelse. En väl upptrampad stig ledde till vulkanens topp men med ganska kuperad terräng gjorde det att den lilla strapatsen tog några timmar i anspråk (inklusive burkletande). Det var det dock värt, det är en härlig utsikt från toppen! Tillbaka där vi ställt bilen åt vi vår medhavda lunch, kaffe och macka.

Hygglig utsikt. Bäst att hålla sig på kanten.

På väg ner igen.

Vi hade tänkt stanna till vid en strand där sälarna gillar att hålla till men vi missade avtagsvägen och konstaterade då att sälar har vi ju sett förut.

Lavafält såg vi massor av. Man anar troll och älvor.

Fortsatte istället till Búðir, en liten by som består av ett hotell och en av de äldsta träkyrkorna på Island. That’s it! Det påstås att det finns både älvor och troll i krokarna och det är lätt att förstå att folk i denna lilla del av världen är/var vidskepliga. Det känns som om stenarna på de karga slätterna lever och man kan i ögonvrårna se hur de flyttar sig. Men när man tittar dit så är allt såklart stilla och vanligt.

Kyrkan i Búðir.

Nedanför kyrkan fanns en strand som när vi närmade oss starkt fick oss att minnas vårt besök i Skånska Yngsjö för många år sedan. Väl framme var själva stranden helt annorlunda men kanten innan påminde starkt om Yngsjö med svajande höjd strandgräs i mjuk sand.

Lavastranden i Búðir.

Två cacher fanns det längs vägen vi hade kvar till Stykkishólmur. Den ena låg högst upp på Kirkjufell och den andra nedanför Kirkjufell. Vi tog den nedanför eftersom vi inte hunnit med att skaffa klätterutrustning och guide… 

Kirkjufjell.

Checkade in på hotellet och begav oss omgående ut på stan för middagsintag. Gick förbi en riktigt härlig, modern kyrka och sedan ner mot hamnen. Hittade en restaurang som låg högt upp på Tripadvisor. Lasse åt av dagens fångst och jag tog en fiskgryta. Jättegott, Isländarna kan det där med fisk!

Stykkishólmurs kyrka.

Fick hjälp av receptionisten att boka första båten över sundet i morgon. När hon skrev ut biljetterna visade det sig att  båten som skulle gå klockan 9 var full så vi hade blivit bokade till klockan 15. Eftersom kontoret är stängt så är det bara att gilla läget och komma på vad vi ska göra på den här sidan till klockan 15…

Efter att funderat igår över bilfärjan och den sena avgången bestämde vi oss för att avboka den och istället ta oss bilvägen till Patreksfjörður på västfjordarna, längst upp i nordvästra hörnet av Island. Att vänta hela dagen i Stykkishólmur kändes inte så lockande eftersom vi inte hittade nåt jättespännande att göra i trakten.

Vi begav oss därför iväg straxt efter nio och styrde söderut och efter nån mil svängde vi österut längs kusten. Här övergick vägen i grusväg och det blev en spännande upplevelse att fara fram längs knappt sex mil grusväg. Lite skumpigt, kurvigt och backigt. Den glesa trafiken gjorde dock att det gick hyggligt.

Oj, är det dit ner vi ska.

När vi åter fick asfalt under hjulen var det dags att svänga norrut mot västfjordarna. När vi kört ett tag och passerat avtagsvägen mot väg 608 möttes vi åter av skylten ”Malbik Endar” som innebar att det var dags för grusväg igen. Detta skedde samtidigt som de verkligt branta partierna av resan började. Kombinationen av smala grusvägar i serpentinform och 10-15 graders lutningar gjorde det hela rätt intressant men vyerna var otroliga när vi for fram högt över vackra, stilla fjordar och längs med ännu högre berg.

Så småningom återgick vägen i asfalt och då klockan nu var runt ett kändes det lämpligt att stanna till för en lunch. Den intogs vid änden av en fjord i strålande solsken på en rastplats alldeles vid vägkanten.

Sämre lunchplats har vi haft.

Vet man inte vad som menas med bedövande tystnad bör man besöka Island i allmänhet och västfjordarna i synnerhet. En vindstilla solig dag som denna är det verkligen helt tyst sånär som på ett och annat naturljud ibland. Detta trots att man sitter jämte en av de ”stora” vägar som leder upp till den här delen av Island. Nån gång var tionde minut eller så avbryts tystnaden av ett passerande fordon men det är allt. Tystnaden blir då verkligen bedövande och slår emot en nästan som ett knytnävsslag. Vi brukar ofta säga att hemmavid är den tystaste plats vi vet (att flotta på Klarälven var en betydligt ljudligare upplevelse om man säger så) men här är det ännu tystare.

Efter lunchen for vi vidare. I våra guideböcker fanns inte mycket utmärkt längs den här rutten (folk tar väl färjan kanske) så när vi fick syn på en kringla svängde vi av för att få röra på benen åtminstone. Kringlan tog oss på en kort prommis genom närområdet och visade upp en liten grotta som hade betydelse i några lokala sagor samt en allmänt trevlig utsikt.

Saker man finner om man letar kringlor.

Därefter var det dags att tanka. Det var en historia i sig. I automaten skulle man nämligen i förväg bestämma hur mycket man skulle tanka för. Ok, vad kostar bensinen och hur mycket rymmer tanken i vår hyrbil? Vi gissade nog hyggligt rätt iaf för tanken blev full och hela summan vi angivit gick i. Vad som hänt om det blivit fullt innan förtäljer inte historien men kanske hade enbart det belopp som förbrukades dragits, vad vet vi.

Fem minuter tidigare var det strålande sol. Detta skifte skedde när vi kom upp i bergspasset.

Sedan återstod blott en timmes körning innan vi nådde Patreksfjörður där vi har vårt hotell för de närmaste två nätterna. Patreksfjörður är en liten fiskeby i sydvästra delen av västfjordarna. Vi passerade ett gäng laxodlingar på väg in mot byn.

Patreksfjörður i skymning när vi mätta och belåtna vandrar mot hotellet.

Vi var rätt tidiga idag och tog det lugnt några timmar innan vi gick in till stan och åt supergod fisk på restaurang Stúkuhúsið som födelsedagsmiddag. Mätta och belåtna återstod sedan enbart natten. Vi höll utkik men såg ännu inget norrsken. Västfjordarna ska vara rätt ställe för det och det vill vi verkligen se!

Åh, Pannkakor till frukost! Det har vi längtat efter i flera dagar!! Passade även på att planera dagen när vi käkade frukost. Idag har vi tänkt se Lunnefåglar, Puffin på engelska, sälar och en kanelfärgad sandstrand. Vi förberedde dagens macklunch och gav oss iväg.

Vägen till Látrabjarg åkte vi förbi på väg till Patreksfjörður igår, så vi var beredda på att det skulle vara grusvägar och ganska högt upp. Men om det var så igår var det ”värre” idag. Smalare vägar med sämre vägbeläggning, högre upp och brantare velodromliknande kurvor där serpentinen svängde 340 grader…

Strandad båt. Som av en händelse hade nån gömt en plastburk här.

På vägen stötte vi på en båt som hamnat på land nån gång för länge sedan. Där var det nu en rastplats och där det finns rastplatser finns det ofta plastburkar. Burken hittades och loggades och vi fortsatte sedan vår färd mot Látrabjarg ivriga att se Puffin på riktigt.

Upp mot toppen. Hoppas vi inte får möte.

Efter ytterligare velodromliknande och hissnande vyer kom vi så fram till den punkt av Europa som ligger längst västerut, Látrabjarg. Precis när vi stannade bilen kom nån sorts räv springande. Den hade nästan kroppsform som en björn men med rävsvans och väldigt mycket mindre. Vi googlade när vi kom tillbaks och gissar att det vi såg var en ”Icelandic artic fox”. Det här bådar ju gott, naturen levererar!

Icelandic Artic Fox tror vi att det är.

Höga, branta klippor stupar ner i det turkosblå havet. Den karga omgivningen utan träd så långt ögat kan nå, gör att det blir en slående dramatisk effekt tillsammans med tystnaden. Några måsar flyger omkring utanför klipporna. Men var är alla Puffin? Vi konstaterade att de nog redan flyttat ut på havet för vintersäsongen. Tydligen tillbringar de sin tid under vintern flygandes ute på havet.

Látrabjarg. Personerna på toppen ger lite perspektiv till storheten..

Lite besvikna för att ha missat Lunnefåglarna, som vi verkligen vill se i deras naturliga miljö, tar vi oss mot dagens nästa stopp den kanelfärgade stranden där sälarna brukar hålla till. Lasse ville köra för det kändes läskigare att sitta bredvid…

Stannade till för lunch vid ruinerna av ett gammalt fiskeläge där fiskarna bodde mellan april och oktober fram till 1880 någon gång. När det ligger så otillgängligt till idag kan jag tänka mig hur hårt livet var för 140 år sedan! Tuffa tjejer och killar på den tiden.

På väg ner. Perspektivet och känslan är svårt att få på foto..

Vägen till Rauðasandur var ännu tuffare, brantare och smalare, jösses, vad har vi gett oss in på? Väl mera vid havet igen vid korsningen där vägen delade sig så fanns inte längre någon skylt till Rauðasandur. Ingen speciellt kanelfärgad strand eller några sälar heller… Vi tog trots allt en promenad mot vattnet igenom en hage med kossor. Lasse gick trots det modigt och utan minsta tvekan!

Ingen sand på stranden idag.

Efter dessa äventyr bestämde vi oss för att det var dags att åka hem till hotellet för en stunds paus. Ikväll blir det middag och bad i varmbassäng.

Idag var det dags att lämna Patreksfjörður och bege sig norrut till den med västfjordsmått mätt jättelika staden Ísafjörður. Där bor runt 2 600 personer så den är betydligt större än Patreksfjörður i alla fall.

Vägvy. Först så går det upp och sen så går det ner.

Vi begav oss iväg straxt efter nio och tog oss över första bergspasset utan problem. Här var det asfaltsväg men den låga temperaturen gjorde det ändå lite spännande eftersom man inte med säkerhet visste om det var halt eller ej. När vi tagit oss över första passet var vi i Bíldudalur. Här var det slut på asfalten och nu vidtog drygt 10 mil med grusväg längs fjordar, över hisnande bergspass och nära branta stup.

Ett kort stopp med en prommis för att insupa vyerna.

Vi rullade på i maklig takt och stannade här och var för att leta lite burk eller bara insupa vyerna. Man får aldrig riktigt nog av det även om vi inser att det nog går att bli blasé till och med på detta.

Det högsta passet vi tog oss över visade 510 meter på vår GPS och enligt vår guidebok är det bergspasset det högsta med väg på hela Island. Så nu har vi gjort det också. Det var för övrigt betydlig kallare däruppe, enbart tre grader idag.

Dynjandi.

När vi kört runt två tredjedelar av grusvägen hade vi ett planerat stopp inlagt. Det var vattenfallet Dynjandi som av många anses vara det vackraste vattenfallet på Island. Och nog var det majestätiskt alltid. Fallet består egentligen av flera mindre fall varav det översta är Dynjandi. Med sina 99 meter är Dynjandi långt ifrån den högsta på Island men åsynen var minst sagt mäktig. Dessutom betydligt enklare att nå än Glymur som vi var vid för några dagar sedan. Här var det bara att parkera bilen och gå direkt upp till fallet längs de mindre, nedre fallen.

Utsikt från Dynjandi. Nedanför parkeringen och till höger vägen vi ska åka sedan.

Vi turistade ett slag, tog våra bilder, insöp anblicken och käkade medhavd lunch. Sedan fortsatte vi vidare längs fjordarna och över ett större bergspass innan vi kom till Þingeyri. Här blev det plötsligt asfalt igen, hurra!

På väg ner för berget. Man hinner förbereda sig på möten åtminstone.

Med asfalt under däcken susade vi åter fram. Fortfarande ett par bergspass kvar men nu var vägarna dessutom breda och fina med staket och annat bjäfs som mest är för fegisar egentligen.

Någon dryg mil innan Ísafjörður stannade vi till vid Flateyri för att kika på hur man löst problemet med laviner. 1995 slog en lavin till och begravde 29 hem och dödade 20 personer. Sedan dess har man byggt en stor jordvall som skyddar byn och styr bort eventuella snöskred.

Lavinskydd. Bilden har svårt att göra höjden på vallen rättvisa.

Nu återstod enbart ett bergspass innan Ísafjörður. Här hade man dock grävt en tunnel igenom berget istället. Det gjorde resan betydligt enklare. 6 km spikrak tunnel istället för den väg vi kunde se spår av upp längst bergskanten. Första delen av tunneln var enfilig med en massa ”parkeringsfickor” åt den mötande trafiken. Det var bara att se till att vi möttes på dessa ställen så gick det fint.

När vi kom ut ur tunneln såg vi målet för dagens etapp en bit ner för berget. Straxt var vi framme och kunde leta upp hotellet. Idag gjorde vi det enkelt för oss och åt en enkel men god middag på Thai-haket vi såg från hotellrums fönstret. Man ska inte alltid krångla till det :).