Startade dagen till ljudet av regn. Men, det regnar aldrig så mycket som det låter lärde vi oss i tidiga scoutår när vi var på läger. Intog vår sedvanliga frukost till en utmärkt vy över vattnet och bergen bakom, regnet till trots!

Slutmålet för dagen var Fosshotellet Núpar på Islands nedre östkust. Väg #1 går hela vägen dit så egentligen inga småvägar alls idag.

I guideboken läste vi om Petra som skulle ha en stensamling som hon visade för allmänheten i Stöðvarfjördur. Det lät ju spännande! Och, jisses, vilken samling sedan!! Hela trädgården var full av sten av alla möjliga sorter, färger och former. En del stora Zeoliter med glänsande innehåll. Jaspis i grönt, rött brunt och allt däremellan. Damen Petra var väl nästan hundra vid dags datum men hittade fortfarande för några år sedan fantastiska stenar. När hennes make dog på 70-talet, alldeles på tok för ung, bestämde hon sig för att visa upp sin samling för allmänheten. Och nu har det blivit en året runt verksamhet för hela familjen.

Utanför Djúpivogur tittade vi på Eggin i Gleðivik. En konstnär har gjort stenägg i samma form, bara liiite större, som äggen hos alla de 38 fågelarterna som brukar häcka vid fjorden. Några namn vi klarade av att läsa på isländska eller latin och några vi behöver kolla upp.

Ett av äggen som stod längs vägen här.

Vidderna runt vägarna är bra ödsliga! Man kan se flera kilometer. Rätt vad det är kommer en liten gård sen är det tomt igen. Vi tror nog att vi skulle få lappsjuka av att bo så här trots att vi inte själva bor i stan direkt! Förresten finns det massor av svanar i klungor här och var. Det som är lite kul är att det är sångsvan, som är lite ovanligare hemma. Har ännu inte sett en enda knölsvan här. Och en hel massa korpar finns det också. Stora, häftiga, dystra fåglar som passar utmärkt till landskapet.

En av dagens vyer.

Passade på att ta en cache i Höfn men höll på att blåsa bort. Jisses, vad det har blåst upp!

Del av ett konstverk som låg med strålande utsikt utanför Höfn.

Jökulsárlón är en liten lagun med isberg som den närliggande glaciären kalvat. Riktigt mäktigt! Isflaken åkte fram och tillbaka i lagunen i takt med tidvattnet. Det är bara en tiondel av isbergen som är ovanför ytan resten är under vattnet. När botten av isbergen slipats tillräckligt glider bergen med tidvattnet ut på vidare äventyr i havet. Sälarna gillade att leka bland isflaken och vi såg ett par stycken som simmade runt. På informationstavlan som berättade om lagunen hängde en påklistrad lapp som berättade att det var kraftiga vindar och eventuellt sandstormar på väg i det område vi är i nu. På Westfjordarna har vägarna i bergen blivit avstängda på grund av vind och snö… Tur vi hann undan, vi var ju där för bara ett par dagar sedan.

Jökulsárlón, en mäktig syn med isberg som sakta flyter ut mot havet.

Nu var det läge att hitta hotell Njupar innan blåsten blev värre och bensinen tog slut! Hotellet ligger straxt bredvid vägen mitt ute i ingenstans. Har nu ätit en god middag och sitter på rummet och skriver och lyssnar till blåsten som viner runt taket. Får se hur långt vi kommer i morgon. Det är kanske tur att ytterligare en natt är bokad här…

Varning för resenärer. Vi hoppas det löser sig.

Vaknade till strålande solsken för första gången under hela Islandsvistelsen. Mindre vind (men blåsigt alltjämt) än igår och 12 grader varmt. Såg ut att bli en toppendag med andra ord.

Åt frukost och slutförde gårdagens blogg innan vi gav oss iväg. Först på agendan stod definitivt tankning. Lite slarv hade gjort att tanken nu var nere på rött och varnade för att räckvidden var nere på 65 km. Med 23 km till närmsta bensinstation var det ju ändå rejäla marginaler egentligen. Vi for således till Kirkjubæjarklaustur (uttala det om ni kan!) som ligger vidare mot Reykjavik längs ettan. Tankade numer som vana islänningar (nåja). Vi hade till och med insett att den lilla brickan på nyckelringen kunde ge en rabatt på bensinen om man läste av den i automaten innan man tankade. Varför berättade man inte det när vi hämtade ut bilen? Vi insåg även att sist vi tankade var på andra sidan ön i Húsavik så med en full tank kommer man trots allt en bit på den här ön.

Med full tank vare vi redo för dagens äventyr. Började med att köra typ 200 meter ifrån bensinstationen för att kika på ett naturfenomen man kallade för Kirkjugólf eller ”Kyrkgolvet”. Det bestod av mestadels sexkantiga basaltkolumner som bildats i samband med lavaströmmar och bildat en platt yta som såg ut som ett slätt, mänskligt tillverkat golv. Tänk vad naturen kan åstadkomma.

Kyrkgolv. Såg verkligen mer ut som något mänskligt skapat.

I Kirkjubæjarklaustur fanns även en geocache. Det skulle visa sig (som så ofta) att den sammanföll med en plats som var beskriven i våra guideböcker. Vi styrde mot den och hamnade nedanför ett rätt spektakulärt vattenfall, Systrafoss. Det föll ner för ett tämligen brant berg och uppe på toppen utlovades fin utsikt över trakten. Vi bestämde oss för att ta stigen upp och kolla om det stämde.

Att påstå att vi skuttade upp som bergsgetter är väl att överdriva men upp kom vi och utsikt var det. Ovanför fallet fanns det en sjö som heter Systravatn. Sägnerna säger att traktens nunnor ofta badade här och en gång när två systrar badade såg de en hand hållande en guldkam i vattnet. De jagade efter den och sjönk ner under vattnet för att aldrig återses igen.

På väg ner igen.

Efter att tagit oss ner till bilen styrde vi åter tillbaks mot hotellet. Vi stannade då till vid ett vattenfall som vi sett tidigare i morse. Det heter Foss á Síðu och faller fritt från berget 30 meter rakt ner.

Ett spektakulärt vattenfall som syntes på håll från vägen

Ett kort stycke därifrån ligger Dverghamrar. Det är ett naturfenomen skapat på samma sätt som Kirkjugólf men här kan man se pelarna av basalt som var helt övertäckta på den första platsen. Dessa var dessutom större, diametern var uppåt metern här. Det såg verkligen underligt ut när vi stirrade på bergväggar av sexkantiga, tjocka stenpelare.

Därefter åkte vi vidare tillbaks till hotellet. Vi skulle egentligen vidare, förbi en dryga fem mil eller så men stannade till där och fixade lunch eftersom det kändes enklast.

På vägen tillbaks längs ettan som vi åkte igår stannade vi till vid vad vi trodde var nåt märkligt konstverk. Det skulle visa sig helt fel. Det var i själva verket en del av en bro som slets sönder av is och vatten som plötsligt släpptes iväg av en glaciär ovanför. Man inser vilka krafter det handlar om när man betraktar den gamla balken. För att böja till den på detta vis krävs det lite styrka.

Konstverk? Möjligen i sånt fall då av naturen skapat sådant.

Nästa stopp var Hof. Där har man en av de sex i landet bevarade ”torvkyrkorna”. Det var en klart välbevarad byggnad som var kul att se.

Hofs torvkyrka.

Dagens sista stopp gjorde vi vid Kotárjökull glaciären (tror vi). Det stod inte alls det namnet på kringla-skylten vi svängde av vid men avståndet stämde och en glaciär såg vi in mot bergsryggen. Det skulle komma att bli dagens naturupplevelse. Vi parkerade och traskade dryga kilometern över stenig mark som, där den var orörd, var helt täckt av lava och långsamt växande låga växter. Vi följde det sår i naturen som gjorts upp av fyrhjulsdrivna fordon (gissade vi) som dragit fram över slätten.

När vi kom fram till bergkammen övergick såret i en smal stig och naturljud var allt som återstod. Lite lätt bris och en lätt forsande större bäck med smältvatten från glaciären. Vi gick en stund vidare i bergspasset mot glaciären innan vi vände tillbaks mot bilen. Vi kände oss då väldigt privilegierade. Ödsligheten och ensamheten är verkligen påtaglig och om man betänker att i den här delen av Island bor det enbart 2 människor per kvadratkilometer så förstår man var känslan kommer ifrån.

Smältvatten från glaciären med havet i horisonten.

Efter detta kände vi oss helt nöjda med dagen och styrde tillbaks till hotellet. Hann tillbaks i god tid för happy hour. Planerade där morgondagen och spelade Yatzy. Reglerna var jätteskumma i protokollet så vi fick fixa till det med egna rutor och stryka andra.

Intog sedan en middag rätt lik den i går. Fick då lära oss ytterligare exempel på hur knepigt Isländska är. Den öl vi druckit mest av stavas Gull och när vi idag kollade hur det borde sägas fick vi reda på att det korrekta uttalet är något i stil med ’gutl’. Det borde man ju förstått.

Rik av nya intryck och kunskaper drog vi oss sen tillbaks till rummet och somnade nöjda efter ännu en fin dag på Island.

Fredag morgon. Två nätter kvar så är det dags att åka hem och jobba igen. Igår kändes det som vi kom närmare det lättillgängliga Island. Mycket turister på utstakade vägar. Och idag blev det ännu mer turistande.

Vi startade dagen rätt sent, frukosten var stängd när vi äntligen checkade ut. Svängde ut på #1 igen. Disigt idag. Såg de närmaste bergen men inte längre.

Vi stannade till vid en rastplats, Laufskálavarða, där det för länge sedan fanns en gård som brann ner. Sedan dess har människor tagit med sig en sten och lagt i rösen första gången de farit förbi. Detta för att få tur och lycka på färden.

Laufskálavarða. Många stenar har här lämnats.

Nästa cache låg precis vid infarten till Dyrhólæy och bestämde oss för att fortsätta dit. En stor parkeringsplats med plats för mängder av bilar och bussar väntade i slutet av vägen. Det var en fantastisk utsikt åt alla fyra väderstreck därifrån så kan förstå att platsen är välbesökt. Västerut kunde trollen vid Mýrdalssandur i närheten av V’ik, ses de som förstenats i strandkanten när de träffades av solens strålar efter nattens fisketur.

Vi stannade även till vid Skógafoss, ännu ett mäktigt vattenfall. Även där var det fullt av folk, bilar och bussar. Det blåste så in i vassen och var inte det minsta skönt ute så vi bestämde oss för att strunta i mer turistande och åka till nattens hotell, Hekla. Kom dock dit ganska tidigt och efter att ha käkat en macka bestämde vi oss för att klämma de närmaste turistattraktionerna, tillika ett par som ingår i ”Den gyllene triangeln”.

Skógafoss. Vi var inte ensamma

Sagt och gjort. Iväg till Geysir, den gejser vi väntat hela veckan på att få se när den sprutar vatten upp i luften. Första kaskaden gjorde oss lite besvikna och vi gick för att titta på de andra geotermiska källorna i väntan på nästa kaskad med förhoppning om att den blev lite större. Och det blev den, nu blev det som vår föreställning av en isländsk gejser! Coolt!

Geysir.

Nån mil därifrån låg Gullfoss, nästa stora turiststopp. Och visst var det ett riktigt mäktigt vattenfall alltid. Men i ärlighetens namn börjar vi bli lite mätta på vattenfall och människor. Vi trivdes bättre i norr där det inte var lika turistanläggningar och betydligt färre människor. Här är det bara att följa John.

Gullfoss. Mäktigt vattenfall får vi erkänna.

Mätta på intryck för idag tog vi oss åter mot hotellet för en kurs i baren och middag. Idag blev det lamm, jättegott! Konstaterar att här servers inte potatis till maten som hemma. Här kan man få två potatisklyftor, och rotfrukter, eller tre pyttesmå stekta potatisar, och rotfrukter. För det mesta är det bara lax, röding eller torsk. Med rotfrukter. Hur som helst så verkar de kunna både fisk och lamm för gott är det!

Vägvy. Man börjar nästan bli van.

Efter en bonustimme på vägen var vi framme. Oj vad bilar och folk det var här. Första känslan var helt enkelt; ”vi drar direkt, detta är inget för oss!”. Stannade ändå och betalade parkeringen via nätet innan vi följde strömmen av människor upp mot besökscentret. En fin plats i övrigt var det får man väl tillstå.

Þingvellir är platsen där man en gång i tiden (fram till 1798 faktiskt) höll Alltingen så att säga att platsen andas historia är att underdriva en smula. Det var en märklig känsla att stå på platsen och förställa sig tillbaks till vikingatiden och hur det såg ut, lät och doftade då. Þingvellir ligger också i sprickan mellan de Euroasiatiska och amerikanska tektoniska kontinentalplattorna och förkastningen som gig igenom området visade tydligt på detta. När vi bättre anpassat oss till folkmassan gick vi en sväng i området tydligt följande de breda grusade och asfalterade stigarna som fanns i området. Det var inte tillåtet att beträda något annat och man kunde se spår at tidigare slitage når området kanske var lite mer öppet än nu. Det fanns dock vandringsleder man kunde gå som tog en längre ut i områdets natur.

Alltingplatsen. Man anar historiens vingslag

Vi blev dock fort riktigt mätta på detta. Der här typen av tursims är nog inte för oss egentligen. Därför satte vi oss i bilen istället och styrde ner till hotellet i Rykjavik som vi först besökte.

Det kändes nästan som att komma hem. Vi fick rummet nästan dörr i dörr med det vi hade sist och allt kändes hemtamt. Tog det lugnt och laddade för en avslutningsmiddag. Det blev en femrätters på ”Resto” som utöver att ha riktigt bra betyg på Tripadvisor även låg typ 100 meter ifrån hotellet. Supergott och supernöjda kollade vi in Aurora-appen och det såg ut att bli en särdeles lovande norrskens-kväll. Staplarna var högre än de varit under hela tiden vi varit här. Kanske kunde man se något, trots att vi befann oss mitt i en storstad?

Norrsken över centrala Reykavik.

Vi tog oss ut fram emot 22-tiden och gick ner mot vattnet. Vårt hotell ligger lite öster om själva centrum och rakt ner ligger en tämligen oupplyst bukt med havet i norr. Det var massor med folk (turister med mobiler och kameror) som stod längs stranden och kikade ut över havet. Till en början var det enbart svaga skimmer på natthimlen och som kunde tolkas som tunna slöjmoln men när vi väntat ett slag satte showen igång på allvar med norrsken över hela himlen!

Norrsken åt andra hållet från där vi stod.

När det hållit på nån knapp timme dog det plötsligt ut och lite frusna beslöt vi oss för att det fick räcka för idag. Nu hade vi åtminstone fått se norrsken två nätter i rad. Men det var väl lite som någon receptionist i norr sa till oss; antingen får man se Lunnefåglar eller så kan man få se Norrsken; båda är svåra att kombinera.